Innovation behöver inte betyda hackathons
I utvecklingsbranschen finns det en del olika idéer och många åsikter om hur innovation kan göras, ska göras eller om varför det inte kan göras. Vissa använder slackdagar, andra väljer hackathons. Någon kanske säger att det inte finns tid för innovation? Någon annan hävdar att all utveckling – inklusive innovationer – bör gå genom de vanliga kanalerna, dvs företagsledning , projektledare, produktägare, säljare eller andra. Ytterligare någon anser kanske att det bästa sättet är att inrätta särskilda avdelningar för innovation, medan andra avdelningar ska sköta det dagliga.
Jag var länge skeptisk till att innovation måste vara antingen eller. Svart eller vitt. Fullständigt fritt eller helt uppstyrt. Lekfullt på gränsen till det tramsiga eller inte ens finnas.
Jag blev glad och när jag och mina team kunde etablera en modell för innovation som inte var så svartvit. Den var inte tramsig. Den var inte helt uppstyrd. Resultatet var bra för kunderna utan att kunderna tyckte till i förväg (tänk iPhone). Resultatet var också mycket uppskattat av produktägare, projektkontor och ledning – utan att de fick veta eller påverka någonting under innovationstiden.
Inte minst var vår modell för innovation mycket uppskattad av utvecklarna – det var de som stod för innovationen.
Med erfarenhet från flera sådana här innovationsrace i ryggen hävdar jag att det går att vara konkret, kundfokuserad och seriös samtidigt som man har roligt, utan att individuell drivkraft och uppfinnarglädje drabbas.
Det behöver inte vara så att man ska få göra precis vad som helst för att man ska kunna känna uppfinnarglädje. Inte heller behöver kunder, ledning eller andra styrande veta om i förväg vad som ska komma ut för att det ska bli bra. Ett mellanting fungerar fint.
Så här gjorde vi
Den följande modellen har använts framgångsrikt på flera olika företag, i mycket olika branscher. Affärsmodellerna var helt olika och företagens organisation var helt olika. Ändå fungerade det mycket bra i alla fallen.
- Alla som var involverade i utveckling och driftande av mjukvara (både utvecklare, QA och driftspersonal alltså) fick veta under ett möte hur hela innovationsracet skulle fungera och hur de kunde delta eller bidra.
- Vi drev innovationsracet som en tävling där två-tre tävlingsbidrag kunde vinna.
- Alla fick fundera på vad för produkt eller produkt-feature de helst skulle vilja utveckla, oavsett om de kunde göra det själva eller inte. En sådan idé kunde alltså lämnas in som ett tävlingsbidrag.
- Alla tävlingsbidrag behövde skrivas som några korta fakta i ett formulär och dessa sattes sedan upp på en vägg för omröstning. Personalen fick helt enkelt själva rösta fram de vinnande bidragen. Självklart fick man rösta på sitt eget tävlingsbidrag.Alla bidrag skulle uppfylla följande kriterier för att få delta i tävlingen:
- Varje idé måste backas av ett team på minst tre personer Det fick inte vara ett av de vanliga utvecklingsteamen, utan måste vara ett nyskapat idé-team för just det tävlingsbidraget. Detta gjorde att alla som hade idéer behövde övertala sina kollegor om den idéns förträfflighet innan det kunde bli aktuellt att lämna in ett tävlingsbidrag. Efteråt var det några som tyckte att det filtret var tråkigt. Jag såg det mer som ett filter som gjorde att alla verkligen behövde tänka till och dessutom behövde prata för sin idé.
- Varje team som ville anmäla ett bidrag skulle använda ett enkelt formulär med några rubriker: Teamets namn, teammedlemmarnas namn, namn på idén, beskrivning av idén, beskrivning av nyttan för kunden.
- Varje idé måste vara bra för kunden på något tydligt sätt. Det betyder inte att bara externa eller visuella saker godkändes; tvärtom kunde det vara interna produkter eller funktioner och det kunde absolut vara icke-visuell funktionalitet. Varför det var bra för kunden skulle teamet alltså förklara i skrift när tävlingsbidraget lämnades in
- De vinnande förslagen (teamen) fick som pris en hel arbetsvecka för att realisera sina idéer. Om de vann så var de inte bara tillåtna att göra det, utan de hade i så fall lovat att göra det. Detta gav teamen en anledning att tänka igenom och planera sitt arbete.
- Allt det ovanstående sammantaget gjorde också att deltagarna självmant byggde multikompetenta team med utvecklare, UI/UX, QA, drift, osv.Det som skulle skapas på en vecka var ingen sk proof of concept eller demo, utan tvärtom måste alla förslag vara klara för drift efter en enda arbetsvecka, men byggda med feature-toggles så att de inte riskerade att störa något i produktionssystemen.
Alla fick från början veta att det inte alls var säkert att något enda av de vinnande förslagen någonsin skulle sättas i produktion, men att det kunde ske. Det beslutet låg helt och hållet där det borde ligga och där liknande beslut alltid hade legat: hos produktägarna. Det kunde ju vara så att en idé var jättebra men inte riktigt rätt ändå av något skäl – kanske gav den upphov till för mycket administration? Kanske var den för dyr att ha i drift? Kanske kunde den däremot ge upphov till nya idéer som skulle bli utmärkta produkter? Vi ville vara försiktiga med vad vi lovade tävlingsdeltagarna helt enkelt.
Vad hände då, kom det ut något bra?
Ja!
I en tävling sa vi att tre bidrag skulle få första pris, dvs en hel vecka ostört innovationsarbete. I en annan tävling på en mindre avdelning (ca hälften så stor) sa vi att två bidrag skulle vinna första pris.
Efter den första tävlingen hade vi demotillfälle med fika, det blev mycket trevligt. Ännu trevligare blev det när produktägarna, som satt i publiken och hittills inte visste någonting om tävlingsbidragen, spontant började kommentera det de såg. Här ska man komma ihåg att alla visste att det inte alls var självklart att något bidrag skulle vara särskilt bra och ännu mindre självklart att något bidrag skulle sättas i produktion.
”Skitbra!”
”Snyggt!”
”När kan det vara ute i produktion?”
”Sådant här visste jag inte ens att jag kunde be er göra!”
Sug på den där sista:”Sådant här visste jag inte ens att jag kunde be er göra!”. Någonting väldigt speciellt visade sig här, nämligen att det fanns ett mycket stort värde i att visa att gränser kan flyttas, att begränsningar kan övervinnas och att förutfattade meningar kan undanröjas. Helt nya idéer kunde alltså börja gro hos alla som inte redan varit involverade i utvecklingen av en idé.
I den andra tävlingen på ett annat företag röstades två vinnande förslag fram. Båda fick betyget ”Ska gå i produktion så snart som möjligt” och båda innehöll delar som ingen tänkt på att man kunde (eller borde) göra för att förbättra för kunderna och för företaget.
Men kan inte sådana här lite udda innovationskoncept spåra ur?
Jag har sett flera gånger att olika ledningspersoner haft viss oro för att ett innovationsrace skulle vara ett slöseri med tid eller att det skulle kunna gå illa om att olika team eller personer får göra vad de själva anser vara rätt eller viktigt. De farhågorna har hittills kommit på skam.
Jag tror att vi med den modell jag beskrivit hittade ett sätt att locka fram innovation utan att någonting spårade ur, utan att tid slösades på fel saker och utan att någonting blev för tramsigt. De lite sämre eller för ogenomtänkta idéerna kom helt enkelt inte igenom de filter som tävlingsreglerna innebar.
Men varför ha några filter eller begränsningar alls?
Har kan säkert någon vilja fråga om det inte skulle kunna gå ännu bättre eller kunna locka fram ännu bättre idéer alla fick ännu mera frihet; om inga filter fanns för vilka idéer som kunde arbetas med. Kanske. En sak är i alla fall säker: Det här konceptet har fungerat så bra att ledningen i dessa två företag inte ser några problem med att fortsätta att stödja konceptet; att låta tid och pengar gå till öppen och allmän innovation. Det tycker jag är värt mycket; att kunna driva innovationsrace utan debatter och diskussioner om nyttan för företaget och kunderna eller om kostnader.
Allmän innovation – sanktionerad och uppskattad av alla – det är något jag vet att många skulle vilja uppnå. Jag har döpt konceptet till Brainy Days.
”Got an idea? Save it for a Brainy Day.”