Orden som kan signalera problem – del 2

”Resurser”

Hur reagerar du när du hör det ordet?

Jag själv hajar alltid till och börjar tänka på kontext, syfte och människosyn. Jag ska berätta varför.

Självklart är det inte fel på ordet i sig och jag tror inte att någon som använder det ordet vill illa, men jag ser trots allt lite mönster som kan vara relevanta för den som vill lyckas bättre med ledarskap.

Om ordet ’resurs’ används i den klassiska, mer generella betydelsen så är det inte konstigt alls. Enligt SAOL betyder det ”möjlighet […] ofta ekonomiska tillgångar”  och frågar vi Wikipedia så får vi veta att ”En resurs är en tillgång som behövs för att iscensätta ett projekt, skapa en produkt eller genomgå en process. Exempel på resurser är arbetskraft, tid, pengar, lokaler, naturtillgångar, råvaror, energi och kunskap.”

Sammantaget betyder det här alltså att ’resurs’ kan vara arbetskraft, dvs människor, men inte alls behöver vara det. Andra exempel på resurser är tid, pengar och lokaler.

Vad betyder det då?

Jag har sett just de här två olika betydelserna när olika personer använt ordet. Jag har också sett hur det påverkar samarbete, reaktioner, engagemang och resultat.

Många av oss arbetar inte i avancerade industri- eller samhällsprojekt där lokaler, maskiner, pengar och råvaror ständigt skall hanteras. Istället har många av oss jobb där en stor del av produktionen bedrivs av människor som arbetar i team och där kostnaderna till mycket stor del beror på hur många anställda eller hur många konsulter vi just nu har i våra team. I sådana sammanhang är det mycket bättre att säga ’människor’ (personer, etc) om det är det vi menar, eller ’tid’ om det är just det som behövs. Det går också bra att säga till exempel ’Frontend-utvecklare’ eller ’Javascript-utvecklare’ om det är det vi behöver, eftersom vi på så vis signalerar respekt för en yrkesroll genom känna till den och nämna den. Säg rätt i så fall; säg inte ’kodare’ bara för att du själv inte vet vad som vore rätt.

Är det människor vi pratar om
så bör vi anpassa språket efter det.

Säg inte slentrianmässigt ”Jag behöver mer resurser till teamet” om det du menar är ”Vi skulle behöva en rätt senior Java-utvecklare till i teamet”.

Varför?
Jo, för att om jag som teammedlem står i närheten och hör chefer eller ledningspersoner prata om ”resurserna i teamet” så riskerar det att ha en negativ inverkan på hur involverad, delaktig och viktig jag känner mig. Om ledningen vill att alla anställda ska se sin del av helheten och förstå hur de passar in i pusslet eller om ledningen gärna vill se mer ansvarstagande, driv och lojalitet hos sina anställda så är det en bra idé att inte prata om människor som resurser.
Därför.

Vi tar ett exempel

För ett par år sedan hjälpte jag tillfälligt till på ett företag som ofta behövde ägna sig åt akuta insatser i sin egen tekniska miljö, det som brukar kallas brandsläckning. Det innebar att högre chefer på C-nivå ofta satt i möten och tog beslut om att flytta runt folk på ett yvigt sätt, beroende på var det brann.

Jag förstår behovet av att flytta personer mellan team och uppgifter ibland, det kan vara nödvändigt i vissa situationer. Jag har själv varit med om att göra det. I sådana situationer vill jag verkligen rekommendera att säga till exempel ”Vi får prata med teamet om det här och se hur vi kan få hjälp i ett par veckor”, istället för det som de här cheferna brukade säga, nämligen ”Jag ska ta en resurs från team [X]”.

Det var tydligt på det här företaget att språkbruket verkligen avslöjade synsättet. Cheferna i det här fallet såg precis så på personerna i teamen. Ledningen ansåg att många anställda jobbade för långsamt, tog för lite ansvar och var inkompetenta. Cheferna glömde gärna bort att det var de själva som ansvarade för att både rekrytera och utveckla personalen och dessutom skötte cheferna prioriteringar och ledde det mesta av arbetet. Cheferna var de som hade möjlighet och mandat att bygga organisation och sätta prioriteringar så att flyttandet av personer hit och dit kunde minskas eller försvinna. Just de här cheferna ansåg att ett mjukare och i min åsikt mer produktivt språkbruk skulle signalera för mycket mjukhet och kanske ge folk en bild av att det inte var viktigt.

Resultatet? Brandsläckningarna minskade inte i omfattning. Anställda slutade. Flera av cheferna sågs inte alls som ledare eller trevliga kollegor utan som krävande och ostrukturerade beslutsrättsinnehavare.

Vad vi säger – och hur vi säger det –
speglar vår syn på människor.
Det ska en ledare veta.

…och dessutom behöver man inte vara någon särskilt skicklig ledare för att
se värdet i att prata om och med människor på ett trevligt och människovänligt sätt
– även om vi vill säga att något är viktigt, bråttom eller har blivit tokigt.

Låt oss hjälpas åt med det här.

Lycka till!

/Björn